Citronfjärilar

Var in till Växjö idag, handlade på Plantagen och Ö&B, sen var jag ut till Hovshaga där vi bodde tidigare medan Jörgen tvättade bilen. Snackade med min fd granne Sarah och gick till ett av "mina" ställen och fotade lite. Hade tyvärr glömt macrolinsen hemma.
Det luktade "rätt" i skogen, det kändes hemma. Hovmantorp gör inte det.
Alla omständigheterna gör att jag inte har gett Hovmantorp en rättvis chans att vara eller bli något bra, jag vill bara därifrån/härifrån. Jag tror inte det kommer att ändra sig.
Men skogen kring där vi bodde kändes rätt, Helgasjön kändes rätt, solen, molnen, lukten, ljuden - allt var rätt. Och citronfjärilarna jag såg var det lilla extra som gick utöver att vara rätt. :) Lyckades inte fota någon av fjärilarna.
Jörgen sa att jag kommer nog se citronfjärilar i Hovmantorp oxå, om jag går ner till sjön.
Jag hatar hur det känns att ta sig uppför trapporna för att komma hem så jag går nog inte ut mer denna veckan.
Jag vill bara att tiden ska gå så att dagen då jag får min batteriladdare och extrabatteriet till min digitalkamera kommer, så jag kan fota med den igen. Då lär jag gå ner till sjön, och säkert fler ställen om jag bara hittar några.
Ska ju försöka komma igång med Kärnan oxå, dagvården för personer med psykiska funktionshinder.
Samtidigt som jag vill komma bort härifrån och göra något annat då och då, så längtar jag inte riktigt efter något med struktur, och att vara med andra människor och försöka vara trevlig. I början brukar de flesta situationer av samspel med andra människor vara lagom ytliga och trevliga, men sen börjar det där med att alla får anpassa sig för varandras skull, och konflikter, och oviljan att ta det obekväma steget att titta från MIN sida istället för sin egen, och så blir det JAG som får vara den som aktivt anpassar mig, dvs GER MIG, och det är Den biten jag inte riktigt gillar.
Fan vad jag saknar Gunnar, min fd terapeut!
Men antagligen behöver jag inte honom egentligen, för jag kan lätt föreställa mig en situation där han och jag samtalar om detta, och vad jag tror han skulle ha för typ av åsikt.
G: "Vad tror du skulle hända om du satte ord på din oro, det som upprör dig?"
T: -Typ säger att jag upplever det som att det oftast är JAG som måste ge mig för andras vilja, och att jag inte tycker om det?
G: "Mmm... mja, om det är så du tycker känslan bäst beskrivs"
T: - Jaha, o hur tycker Du att det skulle formuleras??
G. "Jag tror att du egentligen är ARG för att det uppstår situationer där du känner det som om andra inte respekterar Din vilja."
---------------
Äsch, jag BEHÖVER honom verkligen, för jag kan inte tänka vidare det samtalet på ett bra sätt! Han försökte många gånger hitta min ilska, det att vara ARG, i det jag berättade om.
Och JA, jag har ett osunt förhållande till känslan ARG. Den har luddiga konturer och jag vill helst pressa in den i flera olika närliggande känslor.

Jag har inte ens lust att tänka på det.
Hejdå
/Teenah