Balansgång

Häromdagen skrev jag att tankar har makt.

Jag hade läst ett citat av Rainer Maria Rilke, som löd ungefär:

“You are so young, so before all beginning, and I want to beg you, as much as I can, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves—like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue.
Do not now seek the answers, which cannot be given to you because you would not be able to live them.
The point is, to live everything.
Live the questions now.
Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”

― Rainer Maria Rilke, Letters to a Young Poet

Det finns något som rört och stört i mina tankar några månader, och även om logiken säger att jag borde släppa det, så är det ju inte alltid det lättaste med funderingar.
Att jag råkade på ovanstående citat berörde mig, och jag försöker komma in i/bli befäst i och stanna kvar i den synvinkel citatet placerade mig i.
Inte fatalism, men stoiskt accepterande, avvaktande.
Det är en balansgång att förhålla sig mellan att agera för att uppnå något, planerandet och emellanåt manipulerandet, och att avvakta, se vart man hamnar på naturlig eller spontan väg...

Vissa saker SKA man aktivt göra, och ett par av dem har jag mått för kass för att orka hantera - anmäla fel, i lgh, anmäla ändrade bostadsförhållanden till FK för att ansöka om bostadstillägg, ansöka om boendestödjare hos kommunen, försöka få tid på VC för samtalskontakt för att eventuellt kunna få en ny terapeut nån gång i framtiden.
Har haft ångest och handlingsförlamning.
Samt tjurat.

Och i och med att jag "erkände" att jag tjurat, så dyker en annan frågeställning upp:
Bör jag verkligen "erkänna" sådant som kan användas emot mig offentligt på det här viset?
Enligt ett par unga kvinnor finns det minst en person som har bestämt sig för att jag är oduglig till några positiva handlingar, och allt som rör mig kan användas MOT mig.
Det stör mig. ((Även Det en sak jag kanske inte borde "erkänna"; dvs makten den personen har över mina reaktioner/sinnesstämningar/tankar/humör))
För att ställa detta i något slags jämförelse eller kontrast så vill jag oxå beröra den andra sidan av saken:
Bör jag mata på och underhålla något som lätt kan utvecklas till nån sjuk förföljelsemani? Bör jag lägga så mycket vikt vid det att det avgör mina handlingar, ens de små, som t ex vad jag bloggar om?
Bör jag låta oro/rädsla för vad andra tycker och tänker eller hur de reagerar begränsa mig i mitt bloggande i en blogg som till största del handlar om vardagen för mig?
Bör jag låta hänsyn till andra påverka mer? Får det påverka alls? Eller ska jag brutalt och så ärligt jag kan i min subjektiva uppfattning om tillvaron hänga ut folk som gjort mig ledsen, besviken, arg, upprörd eller nåt annat sk negativt?
Det är retoriska frågor, jag har till stor del svaren klara för mig, även om jag inte skriver hit dem i detta blogg-inlägg,
Men jag ville påvisa balansgången. Hänsyn eller rädsla, båda kan leda till begränsningar i vad jag skriver.

Trötthet gör att jag anser det färdigskrivet för i natt, innan jag svamlar iväg totalt.

/Teenah