grmph

Kommer å gnälla av mig lite nu, så tänker nästan-börja med att försäkra eventuella läsare om att jag är medveten om att jag inte är bättre själv, utan har mängder med fel insmugna bland allt det normala, galna, underbara, fantastiska o annat positiva som jag oxå består av o är.

Detta jävla passiv-agressiva gnällande, tjafsande o onödiga kommenterande!!

Jag misstänker att det funnits undertill redan tidigare, men jag verkar inte ha kvar min tidigare konflikträdsla i den utsträckning den en gång existerade.
Jag behöver inte vara till lags för att överleva, klara mig, må bra.
Insikten är befriande, men det är inte nödvändigtvis en bra sak, för jag verkar inte vara snäll när jag är i något slags maktposition. Jag tycker inte om det, för det är drag jag föraktar.
Vänlighet o barmhärtighet, överseende och förlåtande är i sig makt, de är inte svaghet.
Men allt gnällandet, hackandet, skylla på andra när man inte varit tvingad av andra att göra eller uthärda något... Åååh! Så patetiskt o frustrerande! ((O här sitter jag själv o gnäller patetiskt... ;) )
Ingen tvingade honom att sitta med o kolla Eurovision Song Contest, han kunde lagt sig i sovrummet o läst nåt, sett nåt på paddan, sovit, runkat, ringt sin morsa eller vad f-n som helst, istället för att sitta som fastkedjad i soffan o gnälla över att det är skit.
Undras om jag hade haft lättare att va snäll om han inte nekade mig sex?
Patetiskt livsmål kanske, att vilja ha ett aktivt sexliv, men då är jag väl patetisk då.
Överlevnadsstrategier har jag gott om, både destruktiva, tvivelaktiga och konstruktiva.
Jag tror inte sex är ett fysiskt behov som näring o luft att andas, något utan vilket man tveklöst dör.
Men är det jag har nu vad jag har att se fram emot de kanske 30 åren jag har kvar? Eller 20, om J kolar tidigt?
Jag får flyktpanik!!
Hur länge ska man vänta innan man lämnar nån? När så mkt annat fungerar bra, SKA man lämna nån då?
Hur länge ska man vänta innan man "är otrogen"/skaffar nån eller några vid sidan om?
Har man inte lite moraliskt ansvar för den man är tillsammans med/bor ihop med? Jag menar, Kan de inte få ett eget hyreskontrakt så Kan de inte, då står man själv där med det dåliga samvetet att man bidragit till att någon blivit hemlös. Klarar jag av att leva med det?
Kommer jag att lyckas slå mig in i vården och bråka för min rätt till vård så att jag får tillgång till terapi, dels för att hantera det dåliga samvetet, och dels för att uppta läkandet jag kom så långt på väg med innan GA blev sjuk, terapin pausades och jag slet upp mitt liv på ett bära-eller-brista?
Jag sa trots allt till GA att det går ju att flytta isär om det inte fungerar, så jag Kan vara härifrån o på egen hand igen i början på September.
Men det känns inte som om det är den första åtgärden, för fastän han varit extra jobbig ett tag så är det rätt lugnt att bo tillsammans med honom, o Findus trivs oxå.
Äääh, vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig till olika saker... Har inte bråttom, precis, men är inte nöjd heller. Men jag kanske bara är bortskämd o borde mogna o skärpa mig?
Samtidigt så är det ju faktiskt MITT liv, mina dagar som förspills, och jag vet inte hur många jag har kvar, så frågan är hur många av de dagarna jag vågar slösa bort på att vänta på att livet ska bli något jag har glädje av?
Det är väl trots allt minst lika korkat som att sitta i soffan och glo på ett program man tycker är skit när man helt enkelt kan resa sig och gå därifrån?
Problematiken och situationen är lite större att bryta ett långvarigt (nåja) förhållande än att skippa ett tvprogram, men principen känns snarlik.
Gilla läget eller ändra attityd eller läget.

Well, snart filmdags igen, måste hinna pissa och ut o kolla på månen o stjärnorna först bara.

/Frustrerade surkärringen Teenah